Det är befriande att vara nybörjare

Jag har alltid hållit på och testat en massa olika saker – keramik, drejning, teckning, måleri, stickning, pyssel… ja, det mesta du kan tänka dig. Jag är en serienybörjare.

Och jag älskar det.

Ett litet experiment

Det är något befriande i att kliva in i något nytt utan att veta hur det funkar. Att inte ha en aning om vad man ska göra för att få ett bra resultat. Det gör att allt jag åstadkommer känns bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. För när jag började kunde jag ju ingenting – och nu kan jag faktiskt en hel massa.

Det jag gör är kanske inte perfekt. Det kanske inte ens är bra alla gånger. Men det är oändligt mycket bättre än innan jag började, för då visste jag ju inte ens hur man gjorde.

Att vara nybörjare är lätt på ett sätt. Du vet inte alla detaljer, inlärningskurvan är brant och du känner dig snabbt både smart och kompetent. Självförtroendet får också en härlig boost när du märker att du lär dig nytt. Jag lyckas ju faktiskt!

Men… det finns ett ganska stort men här. Du måste ta dig an din nybörjarbana med nyfikenhet och ödmjukhet. Och du behöver prata snällt med dig själv. Annars faller hela grejen.

Jag målar på ett fönster.

Jag ser det ofta när jag håller kurs. Det där negativa snacket:
”Det jag gör blir inte som på bilden.”
”Hon bredvid är mycket bättre än jag.”

Det här snacket tillför absolut ingenting – varken till dig eller till mig. Du pratar ner dig själv och självförtroendet halkar efter. Och om du egentligen fiskar efter komplimanger… tja, det är inte heller ett särskilt trevligt sätt att göra det på.

Hur som helst: du bidrar mycket mer till både din egen och andras utveckling om du lyfter det du gör istället.

Tänk vad bra det blev! Och du som aldrig ens testat det här förut. Vilken stjärna du är.