Är det lite i sista sekund? Ja.
Här i ateljén är det bråda tider. På fredag packar jag bilen och åker till Örebro – för på lördag den 9 maj är det dags för utställning på Kvinnersta vårmarknad.
Som ganska ny konstnär är det fortfarande många saker jag gör för första gången. Till exempel ska jag ge mig på att göra egna passepartouter. Allt material är inköpt – jag har bara inte börjat än.
Är det lite i sista sekund? Ja.
Kommer det att lösa sig? Ja, det tror jag nog.
Annars håller jag mig enligt plan. Collagen är limmade och vaxade. Nästa steg är att måla ramarna och rama in.
Det blir ett kort hej den här gången – men jag delar några bilder från ateljén så du får se hur det ser ut just nu.
Är du i Örebro är du varmt välkommen till Kvinnersta vårmarknad på lördag den 9 maj kl 10–16. Och känner du någon där – tipsa gärna vidare.
Så här det ut hos mig just nu:
Limmar och lackar små collage. De kommer finnas att köpa på utställningen för 400 kronor.
Collaget Två vaser får följa med till Örebro. 22×27 cm. 3 500 kronor.
Packar ihop glasunderlägg.
Julia ska med. Mixed media, 30×40 cm, 3 500 kronor.
Nu väntar ramarna på mig igen. Vi hörs snart igen!
Jag ska ställa ut nästa vecka
Om att ställa ut i mina gamla hemtrakter, 30 år senare, och allt som händer innan verken ens når väggen.
Nästa vecka, den 9 maj, ska jag ställa ut på Kvinnersta vårmarknad, som arrangeras av Axberg–Hovsta hembygdsförening. Det känns lite speciellt att få ställa ut just här – i ett sammanhang som på något sätt hör till min historia.
Det är i mina gamla hemtrakter. Vi flyttade till Hovsta när jag var 12 år, så det är där jag har vuxit upp på riktigt. Det här jag har mina starkaste minnen ifrån.
Bengt, som har bjudit in mig, säger att jag har varit i hembygdsgården tidigare. Det har jag inget minne av. Det kan mycket väl vara runt 30 år sedan jag var där sist.
Utmaningen att bli klar till en utställning
Det är lätt att tänka att en konstnär målar hela dagarna. Det stämmer... inte riktigt.
Inför en utställning finns en lång lista på saker som ska göras: signera, lacka, rama in, fixa passpartout, märka upp, ta fram skyltar och prislista, vernissagekort, planera upphängning... Listan är just nu ganska lång. Det är tur att det är så roligt.
Jag ser så mycket fram emot att ställa ut. Jag hoppas att alla som jag känner i Örebro kommer, och gamla kompisar också. Jag har en liten drängstuga till mitt förfogande och det går bra att spika i väggarna. Så hängningen kommer gå galant.
...säger jag nu. (Du kan läsa in en liten dos nervositet här.)
Vad tar jag med mig?
Jag kommer att ha med ett gäng porträtt att sätta på väggarna. Både inramade på duk och på papper i passpartout.
Jag har också gjort en serie små collage av tryckta papper från mina gelli plate-kurser. Det blir mycket papper där – och till slut måste det få bli något mer än bara en hög i en låda.
Jag tar också med en serie kollage med stilleben som jag har gjort det senaste. De är inspirerade av de blommor som blir kvar när jag har tryckt med dem på gelli platen. Helt plötsligt har jag blommor som har annan färg en bara sin egen. Gillade särskilt den här rosa/ultramarinkombon som har inspirerat Den blåa tulpanen. Här hittar du en reel med några av collagen.
Jag tar också med mig mina glasunderlägg och handgjorda örhängen. De passar bra på en vårmarknad.
Om du är i närheten av Örebro – kom gärna förbi och säg hej!
Och om du ser något du gillar men inte har möjlighet att komma dit, går det fint att köpa ändå. Mejla mig så löser vi det.
Ha en fin valborg och 1 maj!
Tips!
För den som är intresserad av den konstnärliga processen
Susan Nethercote är en australiensisk konstnär som just nu gör en MA in visual arts med forskningsinriktning. Hon delar med sig av sin forskningsprocess och det är så intressant, tycker jag. Jag länkar till den här filmen där hon är på en artist residency på Tasmanien. Sedan har jag fortsatt titta därifrån, men jag vet att tidigare videor också handlar mycket om hennes forskningsprocess. Att samtidigt också får härliga bilder från Australien förhöjer upplevelsen.
Fideicommissum i Wanås skulpturpark
Ann-Sofi Sidéns fontän Fideicommissum i Wanås skultpurpark är fantastisk. Humor med ett budskap. Det som jag gillar allra bäst. Att fontänen sitter undanskymd i slottsparken bakom en buske inspirerar mig att tänka på presentationen av det jag gör. Så här står det bland annat på presentationen av konstverket: ”Konstverkets titel anspelar på gamla tiders fideikommiss, en arvsrätt som användes för att behålla egendomar som Wanås gods inom samma släkt och med något undantag innebar att den äldste sonen fick ärva hela egendomen. Motivet, titeln och verkets placering skapar en revirmarkering, som kommenterar gamla och rådande hierarkier, maktrelationen och ojämlikheten mellan könen.”
Hur vet jag att en målning är färdig?
När jag började måla mer frekvent tyckte jag att det var svårt att veta när jag var klar med något. Andra konstnärer jag läste om svarade ofta “du bara vet” på den frågan. Det var inte särskilt hjälpsamt.
Så istället för att ge dig “du bara vet” vill jag ge dig några konkreta sätt att avgöra när en målning är färdig. Vissa av de här sätten är konkreta saker du kan göra. Andra handlar mer om att ge sig själv tillåtelse att släppa taget.
Tid som begränsning
Ibland bestämmer jag i förväg: jag ger den här målningen idag – eller två timmar – och sen är den färdig, oavsett var jag landar. Det gör att jag planerar tiden så att jag hinner måla på hela målningen under min tid. Kanske får också göra ett val kring detaljer, ska jag visa någon del mer detaljerat eller får målningen vara lite mer “lös i kanterna”.
Har jag målat alla ytor?
Ett sätt jag använder är att titta på helheten: har alla delar av målningen fått lika mycket uppmärksamhet? Du kanske börjar med bakgrunden och gör sedan motivet, kanske ett träd. När du har målat ett tag på trädet kan du titta om bakgrunden fortfarande ser bra ut? Är den lika målad som trädet? Eller har nu helt olika uttryck på ett sätt som du inte hade planerat? Ja, då är det dags att gå tillbaka till bakgrunden.
Och så här kan du hålla på, tills du har målat alla ytor tillräckligt mycket.
Jag har inget mer att ge
Ibland blir en målning färdig för jag har uttömt allt jag hade att säga i ämnet. Det blir inget mer just nu. Jag kanske till och med har tröttnat på motivet. Sådant händer... Då kan du bestämma dig för att vara klar och gå vidare. Det betyder inte att målningen är perfekt – bara att jag är färdig med den just nu. Och det räcker.
Tänk om jag förstör den...
I det tankesättet är det lätt att hamna. Den ser bra ut nu, men tänk om jag förstör den. Porträttet är faktiskt lik personen, men det är inte målat på alla ytor. Vad gör jag då? Det jag ofta gör då är att starta en till målning. För då har jag övat på motivet en gång och kommer snabbare framåt. Jag vet vilka val jag ska göra för att ögonen ska bli rätt. Och på den kan jag då fortsätta vidare. För jag har ju den andra kvar, om jag skulle råka förstöra den.
Jag kan berätta att det är inte särskilt ofta jag förstör något. Oftast blir det bättre. Hur då, tänker du? Jo, jag har lärt mig saker sedan den första versionen och jag vet hur jag ska lösa vissa delar redan från början.
Kör jag fast på den andra versionen kan jag alltid gå tillbaka till den första eller börja en tredje. Det gör att jag vågar fortsätta, istället för att stanna av för att jag är rädd.
Låt målningen vila
Jag brukar alltid ta en bild av målningen när jag är klar för dagen. Den tittar jag på senare på kvällen eller nästa morgon. Då får jag vila lite från den och det händer också något när man tar ett foto av målningen. Kameran förstärker ljus och kulörer och gör att jag får syn på saker.
Ibland har jag med mig idéer tillbaka till ateljén på vad jag ska börja med nästa gång. Ibland upptäcker jag att den är klar.
Det som är bra med att ha en bild, är att du i redigeringen i din mobil kan testa dina ändringar. Kanske byta färg på bakgrunden och känna hur det känns. Det använder jag ofta.
En målning kan var färdig men inget jag gillar
Ja, så är det för mig. Ibland kommer jag inte längre och då är den färdig. Även fast jag inte gillar den. Och det är helt okej. Alla målningar är inte till för att bli favoriter. Ibland är det precis de målningarna som lär mig mest.
När är den egentligen klar?
Nu har jag pratat om olika sätt att avsluta, men hur vet jag egentligen att den är klar. Jag målar alltid utifrån färg nästan så jag börjar med att titta på variation i färgytorna: stora och små fält, varma och kalla färger, intensiva och dämpade färger, ljus och mörker.
Kompositionen är också viktig: hur rör sig ögat över målningen när jag tittar på den. Tittar jag på det jag vill att man ska titta på? I så fall har jag lyckats.
Ibland visar jag målningen för någon annan och så pratar vi om den. Att berätta högt om den gör också att jag blir mer säker på om den faktiskt är klar. Det kan hända att jag får ett förslag på en ändring och känner att – nej, så ska det inte vara – vilket gör mig säkrare på att den faktiskt är där den ska vara.
För mig handlar det sällan om ett exakt rätt svar. Det är en kombination av att titta, känna efter och ibland bara bestämma sig. Och ju mer jag målar, desto lättare blir det att känna när det räcker.
Jag hoppas att det här var till hjälp. Jag känner att jag skulle kunna prata om varje punkt mer ingående. Men det sparar jag till en anna gång!
Välkommen in i min ateljé
(den ostädade versionen)
Välkommen till min ateljé! Jag tänkte att jag skulle visa dig runt. Först tänkte jag vänta tills allt var fint och städat, men då får jag nog vänta förgäves. För det är sällan perfekt (vem försöker jag lura, det är aldrig). Utan du får ateljén så som det ser ut när jag är igång och skapar.
Jag har gjort en film för den som är nyfiken. Du kommer se att det är projekt i lite olika stadier. Men jag har hittat några lösningar som jag faktiskt tycker fungerar.
En lokal från 30-talet – och behov av mer plats
Min ateljé är på 29 kvadrat och det är en affärslokal från 1930-talet. Den finns i en länga med andra affärslokaler och till området hör också tre längor med bostadsrätter. Norra Ängby är ett egnahemsområde som byggdes på 1930-talet.
Jag bor också här i området med min familj i ett hus som är byggt under samma tidsperiod. Det är bara 20 kvadratmeter större än ateljén och det är en av anledningarna till att jag letade efter en lokal från början.
När jag fick barn hann jag inte in till stan lika ofta till den kontorsplats jag hade där, så jag bestämde mig för att leta efter något närmare hemma. Och hittade den här lokalen. Det var faktiskt ett galleri när jag tog över, men jag använde lokalen främst till kontor från början. Jag flyttade också med alla mina färger och papper för att kunna måla här.
Från kontor till ateljé
När jag började fokusera mer på måleriet och skapandet fick kontoret flytta in i pentryt och det är där jag sitter och skriver det här. Eftersom det bara är jag gör det inget att det är lite trångt förbi till toaletten. En annan bonus är att det också blir varmare att sitta här på vintern. Eftersom jag slipper kallraset från skyltfönstret. Win-win, som man säger.
Hur håller jag ordning?
Jag jobbar med ordning på samma sätt som jag gör det mesta annat, good enough. Lösningen på det har varit att ha olika lådor, askar och backar för olika saker.
Jag har till exempel
backar för papper som kan komma till användning
en låda för färdiga verk
pärmar för färdiga verk
En låda med allt material för gelli plate-kursen
En back för pågående projekt.
Det bästa är att jag skapat ett system där var sak har sin plats. Så jag vet var jag har mina papper, färger och penslar. Det är lätt att tiden går åt till att leta efter saker jag behöver. Särskilt nu när jag flyttar om i ateljén ofta. Den ska passa mig när jag jobbar och den ska passa för kurserna jag håller. Då gäller det att jag vet var jag ska lägga mina saker så jag hittar dem igen. Allt är inte perfekt än, men good enough i alla fall.
Häng med in i ateljén
Om du är nyfiken så kommer här en film om hur det ser ut idag. Det är en vanlig dag där livet i ateljén pågår.
Några saker i filmen jag vill berätta lite mer om:
Pappersskåpet fick ni läsa mer om förra veckan. Men jag vill bara tydliggöra att jag älskar mitt pappersskåp!
Jag är också mycket nöjd med mitt egenbyggda ritbord. Det är en skiva med en list som jag hänger upp på en laptopställ. Genialt! Jag ville gärna ha ett ritbord för att sitta och göra collage vid, men jag ville inte ha en pryl till.
Jag gillar också dörrarna till det stora skåpet där det mesta av mina saker ska få plats. De är tapetserade med tapet i mönstret Eldblomma från Josef Frank. Skåpet är stort och bra, men också lite av ett svart hål. Jag har fortfarande några saker som jag har slarvat bort och inte hittar. Men någon dag så...
Jag har också en byrå som stod i vårt hus när vi flyttade in. Den stod i garaget och innehöll nog verktyg och annat. Den har en fin patina och den har nog funnits med ett bra tag.
Så här ser det ut när det är kurs.
Ateljén är mitt andra hem
Jag tillbringar mycket tid i ateljén och jag trivs. Den är nästan som ett andra hem. Jag har haft den här ateljén sedan min dotter var tre, och nu fyller hon snart 13 år. Vi har gjort många roliga projekt här. Det kan hända att jag går hit även på helgerna och grejar. Det är både jobb och hobby som ryms här. Det är en lugnare känsla här på helgerna när det inte finns några jobbmåsten att ta tag i. Kanske den bästa tiden att vara här.
Om du har vägarna förbi Norra Ängby hoppas jag du hör av dig. Jag älskar att få besök.
Papper, papper, papper
Jag funderar ganska ofta på papper. På papperskvaliteter och på vilka papper som gör sig bra i collage. Inser nu att det är ytterligare ett av mina nördiga intressen, förutom färg och pigment.
När jag bestämmer vilket papper jag ska använda så utgår jag först från vilken yta det har (om det är slätt eller har struktur, är tjockt eller tunt) och hur jag vill att slutresultatet ska bli. Steg två är att pappret verkligen håller för det jag tänker använda det till.
Papper till gelli plate
Till exempel använder jag ofta ritpapper när jag leker och testar med min gelli plate, en geléplatta som används för att trycka monoprints utan tryckpress. Det är också det pappret jag använder när jag håller kurs. Jag använder papper på 160–170 gram eftersom tjocka papper kan hantera mer färg, för pappret blir lite fuktigt efter några lager akrylfärg. Jag vill helst inte behöva vänta för att pappret ska torka.
Det har hänt att jag har haft papper som halvt som halvt sitter kvar på gelli platen. Det var för poröst och höll inte ihop när det blev fuktigt. Så den lärdomen är att gelli plate papper behöver ha en tät yta (alltså inte för sugande eller porös). Så på kurser använder jag ritpapper 170 gram med en slätare yta.
När jag går från att testa och leka till att faktiskt göra ett färdigt verk har jag hittat ett slätt akvarellpapper som jag gillar. Det är Hahnemühles Harmony hot pressed satin 300 grams-papper. Det köper jag i block på 40x50 cm för då kan jag trycka med dem på min stora gelli plate också.
Papper till collage
När jag letar papper till collage är jag inte alls lika specifik. Då vill jag ha en massa olika papper. Förutom alla gelli printade experiment som inte har blivit något speciellt, så sparar jag tidningar, omslagspapper, papperspåsar, silkespapper och alla andra papper du kan tänka dig. För när det kommer till collage vill jag att papperen ska kunna visa på olika strukturer, skuggor eller föremål.
Jag använder också papper som inspiration för att starta ett collage. Att bläddra bland papper ett av sätten jag startar igång min kreativitet på. Nu blev jag väldigt sugen på att sluta skriva och gå till pappersskåpet.
I början trodde jag att jag behövde massvis med papper för att göra collage. Men det behövs faktiskt inte så mycket. Jag har en mapp med några tidningar och lite tryckta papper och den har jag använt till åtskilliga collage redan. Och som du ser är det rätt mycket papper kvar.
Mitt collagekit.
Det magiska pappersskåpet
För det har jag väl berättat? Att jag har ett helt papperskåp i ateljén. Det är som en skattgömma. Jag har ärvt skåpet från min pappa. Han hade det på sitt hemmakontor när han jobbade. Det innehöll nog papper även då. Men inte lika härliga papper som nu...
Papperskåpet gör mig alltid glad. Inte för att det är det snyggaste skåpet precis. Men det har fått en fantastisk skylt av Nancy <3. Men innehållet! Det gör mig alltid glad. Att titta på alla härliga papper jag har samlat. Till exempel hittar vi:
Papper jag köpte när jag var i Japan.
En psalmbok från 1821.
Block i olika färger.
Jag tror jag får stanna här, för jag har mer att säga om papper. Men det får jag göra en annan gång. Jag vill inte trötta ut dig med allt papperssnack.
En sista sak vill jag säga, att all den här papperskunskapen har jag fått genom att vara nyfiken, läsa vad andra gör och sedan testa själv. Det är det viktigaste att våga testa och ta sig tiden att experimentera. För hur ska du annars veta vad som fungerar? Och inte fungerar... Men jag skulle gärna lära mig ännu mer om papper. Så om någon har tips om en bra papperskurs – skicka det gärna till mig. Eller om du har en bok du tycker jag borde läsa.
Varför är det alltid kreativiteten som ryker?
Den här veckan hade jag tänkt visa er runt i ateljén, men sanning är den att jag inte har varit så mycket i ateljén. Förutom att jag har hållit kurser. Jag har haft för mycket datorjobb och andra åtaganden. Att ha mycket omkring sig och tankar som tar mycket energi är inte bra för kreativiteten.
Jag behöver tid och luft i skallen för att jag ska ha ro att jobba i ateljén. Jag kan inte tänka på annat när jag ska skapa. Att bara var där jag är. Ofta lyssnar jag inte ens på musik, utan det är helt tyst i ateljén. Så jag kan höra vad jag tänker. Är det kanske det som är mindfulness?
Och det är kanske just därför det inte har blivit något. För jag vet hur mycket lugn som krävs för att jag ens ska kunna börja.
Så mars har inte varit en bra ateljémånad hittills. Jag håller på att styra om mitt konsultjobb vilket då tar extra tid. Det är heldagsmöten. Det är utställningar att rama in målningar till. Det är helgaktiviteter. Det är bokföring och annat företagsfix. Jag drömmer om lugnare tider.
Så här kan det också se ut i ateljén. En frustrerad Ann-Charlotte.
Jag har tagit beslutet, men ändå...
Även fast jag har bestämt mig för att kreativiteten ska få plats så lyckas inte jag när vardagen drar igång i 120. Kanske känner du igen dig i frustrationen att inte få till det som du verkligen vill göra? När kraven blir för stora så är det lätt att släppa det som bara påverkar dig själv. Du levererar till andra, fixar till familjen, men det du gör för dig själv skjuter du fram tills när det blir lugnare och du har allt tid i världen.
Kurs i ateljén. Härligt gäng med mycket kreativ energi.
Men, är inte att skapa kreativ återhämtning?
Det som jag tycker är svårt med att kombinera en upptagen dag med kreativt skapande är att energin är slut. Hjärnan är slut och det är svårt att ladda om. Särskilt om dagen har varit stressig. Jag är kognitivt trött. Den mentala kapaciteten är helt slut. Det enda jag orkar är att läsa en bok, kolla lite film och sedan hopp i säng.
För även om att vara i ateljén är återhämtning, så är det en aktiv återhämtning. Den kräver energi och fokus för att jag ska kunna sätta igång. Annars går det inte att skapa något av betydelse. Det finns små projekt som går att göra fastän jag är mentalt trött och det kan vara att göra färgövningar. Blanda färger och se hur de olika färgerna beter sig. Städa funkar också. Plocka ihop och fixa.
Är det lugnare tider jag drömmer om?
Är det lugn jag vill ha eller är det något annat? Kanske är det att kunna styra tiden fritt som jag längtar till? Där det finns tid att vara i ateljén. Eftersom jag har som mål att vara i ateljén regelbundet vill jag inte ha dessa avbrott. Jag har lärt mig att kontinuitet är det viktigaste för min kreativitet.
Nu när jag skriver det här inser jag att det kanske är något jag inte riktigt har velat acceptera. Att det är så här det är. Att det växlar över året. Ibland finns tid och energi för ateljéarbetet men ibland måste energin användas till annat. Jag har inte hållit på tillräckligt länge för att ha identifierat hur jag fungerar över hela året. Jag vet att sommaren är svår för mig att jobba i ateljén för då är det skollov och det är semesterresor. Då vill jag umgås med familj och vänner. Kanske är det så att i mars är det för mycket annat så då är det inte rimligt att tro att jag ska kunna ha samma mängd ateljétid.
Nu blir jag nyfiken på hur du fungerar? Hur lägger du upp året med tid för olika aktiviteter? Har du en plan du följer varje år eller tar du det som det kommer?
Jag tror att det kanske finns något att lära här. Att inte kämpa emot de perioder som inte ser ut som jag vill. Utan förstå dem, och anpassa mig efter dem istället.
Jag har varit på vernissage på Upplands Väsby konsthalls vårsalong där Julia hänger i fint sällskap.
När jag försökte vara en blyertsperson i 100 dagar
Ett av mina mål är att hålla min kreativa process igång. Jag vet att ju mer kreativa projekt jag gör desto mer kreativ blir jag.
Varje morgon när jag låser upp dörren till ateljén finns det ett val. Ska jag starta datorn? Eller ska jag ta en stund med mina färger. De dagar jag lyckas vara i min kreativa process innan jobbet drar igång är alltid de bästa dagarna.
Något som också hjälper mig att vara i min kreativitet är att delta i The 100 day project. Jag har gjort det två gånger innan och är med i år igen. Att ha bestämt sig att göra något varje dag i 100 dagar är både svårare och lättare än vad det låter. Svårare för att det kommer dagar då jag vill prioritera annat. Lättare för att beslutet redan är taget. Jag behöver inte fundera och inte förhandla med mig själv. Beslut skapar frihet och projektet tar inte upp en massa energi utan jag bara gör.
En av hemligheterna med att klara av att göra något i så många dagar är att det ryms i den tid du har till ditt förfogande. Har du mycket tid så kan du göra stora saker, har du lite tid små.
Tredje året med The 100 day project
Första året jag var med, 2021, gjorde jag en kreativ övning om dagen. Den kunde vara hur liten eller hur stor som helst. Den fick alltid plats att göra. Det snabbaste övningen jag gjorde var att göra onelineporträtt. Det tar bara någon minut och sedan var jag klar.
Andra året, 2024, hade jag som mål att fylla en skissbok. Jag fick göra vad jag ville i den. Den var inte heller särskilt stor, 9x14 cm, så det tog inte alltför lång tid. Jag hade fler än 100 sidor så ibland gjorde jag uppslag och ibland jobbade jag två dagar på samma sida.
I år tänkte jag att jag skulle rita något varje dag. I blyerts. Nu när jag skriver det vet jag inte varför jag trodde att det skulle gå bra. Jag gillar inte att rita. Och verkligen inte med blyerts där allt blir grått eller ännu mera grått. Så jag tecknade med tuschpennor i färg första dagen. Andra dagen tecknade med blyerts, men var “tvungen” att lägga in lite färg.
Tredje dagen skärpte jag mig och tecknade med bara blyerts. Och hatade det. Men jag fortsatte envisas med att teckna. Det blev inte i blyerts för så mycket kan jag inte tvinga mig själv.
Att rita i blyerts varje dag lät bra i teorin. Det är utmanande. Men jag är en färgperson. Jag går igång på kulörer fulla av liv och på starka kontraster. Så när jag tvingade mig själv att vara i gråskala blev det mer ett hinder än till hjälp. Det tog energi istället för att ge mig energi.
Så för några dagar sedan bestämde jag mig att jag återgår till konceptet fylla en skissbok. Jag kan andas ut. Det känns så mycket lättare att ta mig an 100 dagar nu.
Disciplin är min vän
Här någonstans insåg jag skillnaden mellan disciplin och tvång. Disciplin hjälper mig att dyka upp. Tvång däremot får mig att vilja smita.
Med den lärdomen hoppas jag kunna fullfölja projektet i 100 dagar. Jag tror att jag ska försöka utmana mig att teckna någon dag iallafall. Det är bra att kliva ut utanför sin egen bekvämlighetszon ibland.
Jag gissar att alla inte har samma aversion som jag mot blyerts. Vad är din “blyertsteckning”, det du försöker göra men som inte alls är du? Mitt råd är att inte försöka göra just det i 100 dagar. Jag är nyfiken på om det låter lockande med The 100 day project eller om du blir avskräckt? Du behöver inte börja med 100 dagar. Det kanske räcker med en vecka.
Förresten så har jag en kursidé som bygger på det här temat. Vi träffas en halvtimme varje dag i fem dagar och skapar tillsammans. Jag förbereder något som vi kan göra på en kvart – halvtimme och som gör att vi kickstartar vår kreativitet varje dag. Är det något du skulle tycka var roligt att vara med på? Mejla mig gärna och berätta
Eller om du har någon annan kursidé. Jag sitter precis och jobbar med kursprogrammet för våren och försommaren.
Grönsaker som konstverktyg
Jag började måla och skapa för att jag ville hålla på med färg. När jag får plocka bland mina färgtuber och blanda olika kulörer är när jag är som lyckligast.
När jag började måla hade jag inga tydliga motiv. Jag ville bara arbeta med färg. Mönstren blev en väg in. Att repetera former gav mig både riktning och frihet.
Något som ger oväntat roliga mönster är grönsaker. Prickar i mängder från majskolven eller blommorna från brysselkålen. Du kan göra mönster direkt på papper eller kanske som en del av ditt gelli plate-tryck. Jag har också använt mönstren till målningar. Ett brysselkålstryck kan också se ut som en hårlock.
Det här är Maj. Hon har brysselkål i håret och majsmönster på tröjan.
Här hittar du en kort film där jag trycker med några grönsaker från skafferiet. Kanske blir det startskottet för ditt eget experiment i köket i helgen?
Jag tror att en del av friheten i att skapa handlar om att släppa tanken på att det måste vara “rätt” material, rätt teknik eller rätt tillfälle.
När vi tillåter oss att leka med det vi har, händer något. Det blir mindre prestation och mer upptäckarlust. Där vill jag vara.
Gör en egen stämpeldyna
Ska du trycka grönsakstryck direkt på papper så är det bra att använda en stämpeldyna så du få lagom mycket färg och ett fint avtryck.
En sådan gör du enkelt genom att använda en skumgummitvättlapp som du lägger över en klick akrylfärg. Då tar du upp lagom mycket färg.
Tips för grönsakstryck
Jag har några saker som jag tänkte på nu när jag gjorde trycken.
Jag använder färsk majs i filmen, men det går lika bra med vakuumförpackad. Den behöver också torkas av lite innan du använder den.
Prova skära grönsakerna och frukterna på olika håll för att få olika typer av mönster.
Att välja det lilla varje dag
Jag har funderat mycket på tid det senaste. Hur mycket tid tar saker att göra? Varför känns viss tid så lång och annan swishar förbi utan att vi märker det? Men den stora frågan just nu är hur ska jag hinna med allt jag vill göra.
Jag gissar att jag inte är ensam med den.
Jag har många saker på mitt bord just nu, att utveckla och hålla kurser, skapa i ateljén, skriva nyhetsbrev varje vecka, söka till utställningar.... Och just det ja, mitt konsultjobb på halvtid... Och säkert en massa annat som jag har glömt bort just nu.
För att få det här att fungera jobbar jag på att ha rutiner som gör att jag rymmer allt jag vill hinna med. Jag jobbar med tidblockning av veckan. Vilka tider gör jag vad.
En av mina bästa rutiner är att jag varje dag jag är i ateljén skapar något innan jag sätter mig framför datorn. Ibland blir det 20 minuter ibland 50 minuter. De här få minuterna gör att jag känner att jag är i skapandet varje dag. Jag tappar inte kontakten med den process jag är i.
Jag kan inte trolla fram fler timmar. Men jag kan bestämma vad jag gör med de minuter jag har. Och när jag börjar dagen med skapandet är jag den konstnär jag vill vara, oavsett hur resten av dagen ser ut.
Och det är kanske därför jag dras till 100-dagarsprojektet. Det är inte ett sätt att hinna mer. Det är ett sätt att välja något och hålla i det.
Jag har varit med i The 100 day project två gånger tidigare. Det är många dagar att göra något 100 dagar i sträck, så det gäller att ha ett projekt som du orkar med i alla 100 dagar. Att göra något i 100 dagar blir en rutin du behöver göra plats för i din dag.
Första året jag var med gjorde jag 100 kreativa övningar. Det kunde vara vilken som helst. Hade jag lite tid blev det ett onelineporträtt men hade jag mer tid kanske jag jobbade med tusch flödigt i vatten.
Andra året fyllde jag en skissbok som är 9x13 cm. Tillräckligt liten för att hinna göra en sida om dagen. Jag skulle göra minst en sida, men vissa dagar blev det fler. Några dagar fick jag jobba på samma sida flera dagar för skissen blev lite väl ambitiös. Men jag har fyllt en skissbok och den är så rolig att titta i. Det finns några riktigt bra idéer i den som jag skulle kunna jobba vidare på.
Den 22 februari börjar årets The 100 day project. Men jag har redan börjat. I år vill jag göra en teckning om dagen. Det kan vara hur litet som helst. Jag tänker att jag ska teckna minst en kvart om dagen.
Jag gillar inte att teckna med blyerts särskilt mycket, men vem har sagt att man måste göra det. Sedan min målarlärare Frida sa att jag ska tänka i ytor istället för i linjer så går tecknandet bättre. Dessutom kan jag göra det i färg. Då känns det helt plötsligt mycket roligare.
Här är dag 1 av 100: mina vantar.
Har du några roliga projekt på gång? Eller kanske vill du hänga med på ett 100-dagarsprojekt? Det kan handla om vad som helst. Skriva, måla, pyssla eller vad du är intresserad av. Och du behöver inte börja idag. Du börjar den dagen du är redo.
Kreativ övning: doodle
Ibland sitter jag någonstans där jag bara har en penna. Teckna är inte min favoritsysselsättning så då brukar jag doodla istället. Alltså göra mönster med en penna.
Det här är verkligen en enkel övning som du kan ta med dig var som helst. Den tar ingen större plats och den är avslappnande. Kan med fördel göras under ett möte. Det ser ut som du sitter och antecknar flitigt. Bra, va?!
Doodling kan bara vara mönster, men ibland vill man att det också ska blir något. Då kan du doodla ditt namn. Jag har världens längsta namn så det tar en stund, men här gör jag det inte alltför detaljerat:
Material jag använde
Jag tog de pennor jag hade hemma, men det går bra med vilken svart penna som helst.
Ritpapper
Pigma Graphic 1 mm
Pigma Pen 10
Pilot Pintor
Posca Mop’r
Hur gick det?
Nu har jag gjort min doodle. Var det kul? Ja. Blev det bra? Njae... Det blev lite lätt kladdigt som du kan se i filmen. För mycket färg som jag lyckades kladda över texten. Jag la också handen i den vita tuschen... som man gör ibland. Men jag gjorde min doodle och det var kul.
Däremot gillar jag trycket av överflödig tusch. Så kan det bli. Det som var planerat blev så där, men det oväntade som hände blev mycket roligare och intressantare. Så det får vara dagens lärdom.
Vad händer om…?
“Är det här bra?” är en fråga som har stoppat mer kreativitet än vi vill erkänna. Jag har funderat mycket på vilken fråga jag själv ställer när jag tittar på det jag har skapat. Och om det verkligen är rätt fråga.
En mer konstruktiv och roligare fråga, tycker jag, är:
Vad händer om jag gör så här? (sätt in valfri handling)
Den frågan leder till nya idéer och experiment. Den låter mig fortsätta vara nyfiken. Om det är bra eller inte blir plötsligt ganska ointressant.
Andra frågor som hjälper mig framåt är:
Blir jag nyfiken på att fortsätta?
Vill jag göra fler på samma tema?
Eller känner jag: aldrig mer, det här var det jobbigaste jag har gjort på länge?
För beroende på vilken fråga jag ställer kan jag faktiskt styra min fortsatta process. I alla fall hur jag upplever den. Resultatet är svårare att kontrollera, men upplevelsen går att påverka.
Snälla frågor ger mer lust
Jag har märkt att jag trivs bäst när jag tänker snälla tankar om det jag gör och om mig själv. Som:
“Vad bra att du försöker.”
“Du kämpar på, trots att det är svårt och lite läskigt att inte veta vad det ska bli.”
Med den tonen är det mycket lättare att stanna kvar i processen.
Den stränga chefen hjälper sällan
Kontrasten är den stränga chefen i huvudet som pekar och domderar: “Gå dit! Gör något bra! Du kan bättre!” Men när du experimenterar gör du oftast något för första gången. Och hur ska du då kunna vara bra direkt?
Om jag istället tänker: “Tänk att det kunde bli så här bra när jag testar något nytt. Första gången! Vilken stjärna.” Då känns det alltid roligare att fortsätta.
Att ha något att hålla i när det blir jobbigt
Det här är något jag har tränat på länge: att prata snällt med mig själv och landa i att jag faktiskt gör mitt bästa. Och att det räcker.
Den där positiva första upplevelsen blir extra värdefull när jag hamnar i det jobbiga mitten. När jag inte är ny längre, men det jag gör ännu inte har nått sin fulla potential. Då kan jag luta mig mot tanken: jag har klarat det förut, jag kan göra det igen.
Eller som en målarlärare sa till mig en gång när mannen jag målade hade knät på helt fel ställe på benet:
“Har du målat ett ben en gång, då kan du måla det igen.”
Med den inställningen är det inte så dramatiskt att måla över och börja om. Tvärtom. Jag övar en gång till och blir lite bättre.
Optimistens huvud (med reservation)
Så här ser det ofta ut i huvudet på en optimist. Mycket pepp och många snälla tankar. Jag ska erkänna att ibland blir jag till och med trött på mitt eget peppande… Men oftast hjälper det mer än det stjälper.
Hur gör du? Har du provat att prata snällt med dig själv när du skapar? Fungerar det? Jag är nyfiken på hur du tänker. Dela gärna i kommentarerna eller skicka ett pm.
Vad driver mig att visa upp det jag skapar?
Varför skulle någon vara intresserad av det jag skapar?
Det frågar jag mig ganska ofta. Alldeles för ofta, kan jag tycka. För varför skulle de inte vara intresserade? Det är mycket färg. Det är lite roligt. Det är härligt att titta på. Tycker ju jag. Och så unik är jag inte att det borde finnas fler som jag.
Jag skulle kunna skapa utan att visa upp det jag gör, men det vill jag inte. Kanske känner du igen dig i det? Jag vill hitta andra som är som jag. Som gillar samma saker som mig. Det finns så mycket att prata om då. Vi kan nörda ner oss i olika färgblandningar, på hur många sätt man kan måla en näsa och som skrattar åt samma fåniga min i ett porträtt. För mig handlar färg inte bara om dekoration, utan om igenkänning och uttryck. Om att få vara lite mer sig själv.
Så att visa upp det jag har skapat är lite som när jag var tonåring och klädde mig på ett visst sätt för att alla skulle veta att jag var synthare. Jag var angelägen om att hitta de som var jag. Fast numera letar jag konstälskare och andra kreativa. Skillnaden kanske bara är att uttrycken har ändrats. Behoven är desamma.
Kanske är det flockmentaliteten som visar sig i en annan form? Människan vill bara hitta sin crowd. Jag letar efter min konstcrowd som jag kan hänga med. Någon annan letar efter sitt springa marathon-gäng. Kanske handlar det inte så mycket om att bli vald, utan om att bli sedd och passa in.
Visst vill jag också att andra ska gilla det jag gör. Att få bekräftelse. Det är inte så kul när någon går förbi mitt ateljéfönster och säger att “det där skulle de aaaaldrig betala pengar för”. (Ja, det hörs jättebra in det du säger när du står utanför.) Han som sa det är nog inte i min crowd, men han behöver inte säga det så jag hör...
Hur tänker du kring att hitta sitt gäng? Kanske är det annorlunda i det du håller på med? Eller så är vi alla kvar på högstadiet och hänger utanför skåpen i våra noga utvalda outfit hoppandes att någon ska se oss och känna igen sig?
Finnes: färgnörd med pensel
Jag är en nyfiken person och gillar att testa nya saker. Men måleriet och det kreativa skapandet har hängt i. Jag har funderat en del på varför det är så. Jag tror att det kan vara så att omge mig med färg får mig att må bra.
När jag tittar på något med mycket färg, det kan vara tyg, målningar, smink, eller vad som helst, är det som om något klickar till i hjärnan och gör mig på gott humör. Jag blir pigg och glad. Och det vill jag ju vara.
Det är alltid färgerna som motiverar mig att dra igång ett måleriprojekt. Att få ta fram akrylfärgstuberna, torrpastellkritorna, collagepapperen eller akvarellfärgerna och börja måla. Så min bästa målarstund är precis i början av ett nytt projekt när jag väljer ut vilka kulörer jag ska använda just till den här målningen.
Jag är maximalist när det kommer till färg. Jag blandar gärna egna kulörer, men jag vill också ha A L L A kulörer som finns. Och jag är nyfiken på att testa samma kulörer från olika märken och se om de skiljer sig åt. Jag läser följer många konstnärer i andra länder och är nyfiken på vad de använder för material. Just nu är så nyfiken på att testa det australiensiska märket Matisse, som har egna pigment från Australien. Det verkar så spännande!
Som du förstår är det här mitt nördigaste intresse. Jag älskar att samla på färger och läsa om färg. Lära mig mer om färgpigment. Blanda egna kulörer.
Det jag har kvar att göra är att börja blanda egna akrylfärger. Men det är nog inte så långt borta. Tycker det verkar så spännande.
Jag har kommit en bit på vägen, från att först samla på färg till att läsa mer om pigment, valörer och mättnad. Jag praktiserar det varje gång jag målar. Det är grunden i min konst.
Jag tänker att utforskandet av färger och kulörer är något jag kan hålla på med i all oändlighet. Ett projekt som aldrig tar slut. Jag ser så mycket fram emot att lära mig ännu mer.
Kanske är färg något som är viktigt även för dig. Eller så är det något helt annat. Berätta gärna 😊
Min process när jag skapar
Jag tänkte dela med mig av min process när jag skapar. Själv tycker jag alltid att det är spännande att läsa hur andra gör och tänker i sitt skapande, så nu är det min tur.
För att det inte ska bli en alltför abstrakt diskussion utgår jag från ett konkret exempel: ett mixed media-stilleben som jag gjorde för någon vecka sedan. Efter att i ett och ett halvt år nästan uteslutande ha arbetat med porträtt har jag börjat bli nyfiken på att jobba mer med stilleben.
Ett motiv som råkade bli kvar
Ibland har jag svårt att komma på motiv, men den här gången tog jag det första jag hittade, en torkad bukett. Den blev kvar i en burk här i ateljén, och då kom jag på att jag kunde spara den för att använda i ett stilleben. Jag funderade en stund på om jag ens skulle visa referensbilden, den ser ganska eländig ut. Men i full transparens kommer den här:
Som du ser följer jag inte mina motiv slaviskt. Jag använder dem som inspiration, framför allt för att se hur skuggor faller och hur valörerna förhåller sig till varandra. Det hjälper mig att skapa perspektiv och att få fram vad som är framför och bakom. När jag ser vad som behöver vara ljusare respektive mörkare blir uttrycket mer trovärdigt.
Valörer är viktigare än färg
Trovärdigheten är viktig i mitt måleri. Eftersom jag gärna använder färger som egentligen inte finns i motivet vill jag att valörerna ska fungera. Detsamma gäller skuggorna. När de sitter upplevs bilden som sammanhållen, även om färgerna är fria.
Ibland använder jag färgerna precis som jag ser dem, men ganska ofta gör jag en tolkning. Den där bruna färgen kan till exempel få bli röd. Då är det viktigt för mig att vara konsekvent genom hela verket.
Att inte veta hur det ska bli
Många konstnärer, särskilt i början, pratar om missnöje och om att inte gilla det de gör. Jag hamnar där ganska sällan, bortsett från “the messy middle” när allt är fult en stund. Jag tror att det beror på att jag aldrig har en färdig bild av hur målningen eller collaget ska bli. Jag är i processen och reagerar på det som händer på ytan när jag jobbar.
Till exempel hade det här stillebenet länge kvar sin neonrosa bakgrund bakom blommorna. När jag lät verket vila insåg jag att den neonrosa färgen hade samma valör som blommorna, de syntes helt enkelt inte mot bakgrunden.
För att kolla valörer använder jag mobilen. Jag tar en bild och gör den svartvit. Då ser jag direkt om färgerna har olika valörer. Ibland är allt redan rätt, ibland behöver jag justera något för att collaget ska fungera bättre.
Vill jag testa en idé när jag inte är i ateljén målar jag direkt på fotot i mobilen. Då ser jag snabbt om det fungerar. Har du verket i närheten kan du också måla upp färgen du funderar på på ett papper och hålla upp det mot målningen.
Sugen på att testa collage själv?
Jag har skannat in några av de papper jag använde i det här collaget, och några till. Vill du använda dem kan du skriva ut dem på en färgskrivare. Hoppas de kommer till användning.
Om du använder pappren, tagga mig gärna:
Instagram: @anncharlotte_geissler
Facebook: Ann-Charlotte Geissler konst
Substack: substack.com/@anncharlottegeissler
Jag är så nyfiken på vad du kommer att hitta på.
Klicka här för att få collagepapperen i din inkorg.
Tre anledningar till att göra något kreativt varje dag
1. Jag blir mer kreativ
Att hela tiden vara igång kreativt är viktigt för mig. Jag har upptäckt att ju mer jag jobbar kreativt, desto kreativare blir jag. Det är som att jag behöver tänka alla vanliga tankar först och när de är tänkta, då är jag redo att tänka nya tankar som jag inte har tänkt förut. För mig handlar kreativitet mycket om att ge hjärnan tid och utrymme, inte om att pressa fram något originellt. För det finns så mycket där inne som vill komma ut.
Om jag tar övningen här nedan som exempel. När jag ska trycka av strukturer för att dokumentera dem, så går jag på de enkla först. De som är lätta att komma på. Men när du har hållit på ett tag tar de slut och du behöver hitta andra som inte är lika självklara. Det är ofta där, precis efter ”nu har jag inga fler idéer”, som något mer personligt och intressant börjar hända.
Så tänker jag att det är med idéer också. Du tänker de lättaste först och de svårare kommer först när de självklara är ur vägen. Det kräver tålamod, men också tillit till att processen faktiskt leder någonstans.
Det är också något med att vara i en process. Du arbetar dig sakta framåt. Och kreativiteten, för mig, är verkligen en process. Det är att testa, tänka och göra. Där varje resultat gör att jag ställer nya frågor: ”vad händer om jag gör så här i stället?”. Det är i de frågorna jag upplever att både mitt eget uttryck växer. Det som är mina unika idéer.
Mitt tryck-kit som jag kan ta med mig.
2. Lättare att starta
Att jobba kreativt varje dag gör också det lättare att starta när jag kommer in i ateljén på morgonen. Jag är redan i det jag håller på med. Det är bara att köra igång. Andra saker i mitt liv får vänta tills jag har gjort det viktigaste för dagen.
Ingen startsträcka. Inget funderande på vad jag ska göra. Och ingen prokrastinering där jag oroar mig för resultatet. I stället tar jag mig nyfiket an dagen i ateljén.
3. Jag är där jag vill vara
När jag gör något kreativt varje dag är jag gladare. Jag är precis där jag vill vara, i min skaparbubbla. Det är inte euforiskt eller så att jag skrattar högt, men en lågmäld glädje som känns meningsfull.
Jag känner ett pirr och en nyfikenhet på vad som ska hända idag. Jag är inte lika beroende av vädret och ljuset som jag är annars, för mitt fokus är på min kreativa process. Omvärlden påverkar mig inte lika mycket, utan jag står stadigt och gör det jag har planerat.
Och i den processen är det ljust, vackert och härligt. Där får den sura, trista Ann-Charlotte inte plats. Kreativiteten blir som ett filter som gör vardagen lite mer härlig.
Jag har tryckt av låset till ateljédörren.
Tryck från din vardag
En rolig kreativ övning som jag har börjat med är att trycka av min omgivning. Det gör att jag behöver se på min omgivning på ett helt annat sätt. Jag går från att passera saker till att faktiskt lägga märke till dem.
Jag har testat det i ateljén och hemma än så länge. Men jag har fyllt en liten skissbok med roliga mönster. Det blir som ett visuellt arkiv över min vardag.
Du behöver ett knådgummi och en stämpledyna. Och så ett papper av något slag.
Det är ganska enkla saker, men det var inget jag hade hemma först. Mina stämpeldynor hade torkat och knådgummit var borta. Så det tog en stund innan jag kunde testa första gången.
Här kommer en liten film där jag letar roliga strukturer i köket hemma.
Den här övningen är verkligen enkel att göra och ta med. Jag tänker att den är perfekt att ha med sig på en resa. Den kräver inget särskilt tillstånd, ingen stor plan. Bara att vara närvarande och se sin omgivning med uppmärksamma ögon.
Du kan trycka av roliga saker under resan och få med en liten resedagbok hem. Hur fint är inte det?
Är det här något du kan tänka dig att testa?
Ett oväntat verktyg som gav mig ny energi i ateljén
Ibland fastnar jag i det jag håller på med. Jag kommer inte vidare utan står mest och stampar. Då är det läge att få in något nytt i min kreativa process. Det kan jag göra genom en övning jag hittat, genom att byta miljö och se något annat – eller genom att gå en kurs.
Det gjorde jag i helgen när jag var på kurs i Skaparladan. Jag målade mängdmålning, där vi fick testa många olika sätt att arbeta med flera målningar samtidigt. Det gav mig massor av ny energi att ta med hem till ateljén.
Ofta är det bra med begränsningar när man målar – en begränsad färgpalett, begränsad tid eller begränsat antal verktyg.
Den roligaste övningen vi gjorde gick ut på att använda ett verktyg som vi aldrig hade använt tidigare.
Är det dags att måla tänderna eller borsta målningarna? Foto: Skaparladan
Det sista jag packade ner innan jag åkte till Skaparladan var en liten borste som ser ut som en tandborste, fast med mjukare borst och kortare skaft. Det kändes nästan som att det var meningen att det var just den jag skulle använda.
Det händer något med förväntan när jag ska testa något helt nytt i måleriet. Nyfikenheten tar över och prestationen får ingen plats. (Den brukar i och för sig inte få så mycket plats i min ateljé ändå, men det här gör det ännu lättare att släppa den.)
Men så klart blir man nyfiken på resultatet. Går det ens att måla med en liten tandborste? Vi blev dessutom uppmuntrade att använda hela verktyget, inte bara den uppenbara delen.
WIP: porträtt målat medelst tandborste.
Jag har hunnit måla två lager med tandborsten nu, och jag gillar verkligen hur målningen utvecklas. Den får energi och blir mindre exakt, på ett sätt som passar mig. På baksidan av borsten finns några trådar som gör avtryck i färgen, och det har jag använt i håret. Bakgrunden har jag svept på med bredsidan av skaftet. Blev det kladdigt? Ja. Såklart.
Om du själv känner att du fastnat, testa att byta verktyg. Ta något du aldrig använt i måleriet förut. En kökssvamp, en pinne, en gammal plastpåse… Det viktiga är inte vad det är, utan att det bryter ditt vanliga mönster.
Så här ser den ut nu, borsten. Inte lika ren, men mycket användbar.
Det är befriande att vara nybörjare
Jag har alltid hållit på och testat en massa olika saker – keramik, drejning, teckning, måleri, stickning, pyssel… ja, det mesta du kan tänka dig. Jag är en serienybörjare.
Och jag älskar det.
Ett litet experiment
Det är något befriande i att kliva in i något nytt utan att veta hur det funkar. Att inte ha en aning om vad man ska göra för att få ett bra resultat. Det gör att allt jag åstadkommer känns bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. För när jag började kunde jag ju ingenting – och nu kan jag faktiskt en hel massa.
Det jag gör är kanske inte perfekt. Det kanske inte ens är bra alla gånger. Men det är oändligt mycket bättre än innan jag började, för då visste jag ju inte ens hur man gjorde.
Att vara nybörjare är lätt på ett sätt. Du vet inte alla detaljer, inlärningskurvan är brant och du känner dig snabbt både smart och kompetent. Självförtroendet får också en härlig boost när du märker att du lär dig nytt. Jag lyckas ju faktiskt!
Men… det finns ett ganska stort men här. Du måste ta dig an din nybörjarbana med nyfikenhet och ödmjukhet. Och du behöver prata snällt med dig själv. Annars faller hela grejen.
Jag målar på ett fönster.
Jag ser det ofta när jag håller kurs. Det där negativa snacket:
”Det jag gör blir inte som på bilden.”
”Hon bredvid är mycket bättre än jag.”
Det här snacket tillför absolut ingenting – varken till dig eller till mig. Du pratar ner dig själv och självförtroendet halkar efter. Och om du egentligen fiskar efter komplimanger… tja, det är inte heller ett särskilt trevligt sätt att göra det på.
Hur som helst: du bidrar mycket mer till både din egen och andras utveckling om du lyfter det du gör istället.
Tänk vad bra det blev! Och du som aldrig ens testat det här förut. Vilken stjärna du är.
Får man tycka att ens egen konst är bra? (Jag gör det.)
Det här känns lite obekvämt att säga högt, men jag gillar nästan allt jag skapar. Jag tycker att det är fint, roligt och ofta oväntat bra. Bara att skriva det känns som att jag bryter mot någon slags oskriven regel i det här jantelandet vi bor i. Du vet den där: “äh, det blev inget särskilt”.
Ann-Charlotte framför sina målningar.
Men jag vet ju att det inte är den bästa konsten som någonsin har gjorts. Och ändå… är den inte ganska bra ändå?
Jag har börjat tänka att det här faktiskt är min superkraft. Att jag blir genuint förundrad över det jag har lyckats åstadkomma. Ofta blir det bättre än jag trodde från början. Det är som att alla små färgfläckar tills slut hittar sin plats och bildar ett motiv.
Självporträtt i akryl på papper
Kanske handlar det om att jag sällan har en tydlig bild av hur slutresultatet ska se ut. Det finns inget att jämföra med. Det blir så bra som det blir. Och det räcker.
Den här känslan – att gilla mitt eget resultat – gör något med hela min skapandeprocess. Det gör att jag kliver in i varje målningstillfälle med nyfikenhet: Vad ska hända idag? Blir det bättre än igår?
Nyfikenheten är en av mina starkaste drivkrafter. Allt med skapandet känns härligt (okej, förutom “the messy middle”, men den sparar vi till ett annat inlägg).
Jag har funderat mycket på varför jag känner så här, och varför jag så sällan möter andra som gör det. Är det för att jag är en obotlig optimist? Eller handlar det om självkänsla? Jag vet faktiskt inte.
Men du – om du också kan känna glädje i det du gör, även när det inte är perfekt… hör av dig!
Låt oss glädjas åt våra fantastiska verk tillsammans.
Ett gäng onlineporträtt
Mer måleri i vardagen – mina bästa kom igång-tips
Jag ville länge skapa mer, men livet var… fullt. Jobb, familj, vänner och allt annat som bubblade runt. Den lite bistra sanningen är ju att vi inte kan göra allt samtidigt. Vi måste prioritera. Och åh – vad jag inte gillar att välja bort saker. Men som någon smart person en gång sa: ett nej är ett ja till något annat.
Gör något litet varje dag
Jag började smått. Kunde jag säga nej till något en kväll för att få femton minuter över? Bara en liten stund med färgerna.
2021 bestämde jag mig för att göra The 100 Day Project. Målet var enkelt: en kreativ övning varje dag i hundra dagar. Den kunde vara hur liten som helst.
Från februari till maj gjorde jag något litet varje dag. Ofta sent på kvällen när allt annat var klart och jag äntligen fick en stund över. Många av övningarna har jag sparat i en skissbok. Ibland bläddrar jag i den och blir lika glad varje gång.
Det blev ett sätt att få in mer kreativ kraft i vardagen. Och ja – det är en utmaning! Hundra dagar är länge, och det kräver motivation att fortsätta. Därför är det så viktigt att börja lagom stort. Du vill ju lyckas. Att sätta för höga mål i början är det snabbaste sättet att kväva kreativiteten.
Byt ut något tråkigt mot något kreativt
Det måste såklart inte vara en hundradagarsutmaning. Du kan också byta ut något trist mot en kreativ stund. Kanske hoppar du över disken en kväll? Eller låter köket vara medan du sätter dig och målar med barn eller barnbarn. Det är så mysigt att göra något tillsammans.
Ha alltid dina färger framme
Här kommer ett av mina bästa tips: ha materialet lättillgängligt. Om färgerna ligger längst in i en låda är det så lätt att låta bli. Men står de framme eller är samlade i ett litet kit – då blir det av.
Jag vet de som har pennor och papper utplacerade på strategiska platser: på soffbordet, i köket, vid sängen.
Själv har jag nästan alltid mitt resekit framme. Det innehåller kritor, pennor, akvarell, gouache och lite collagepapper. Har du barn kan du alltid låna deras färger och kritor.
Ett annat knep är att ha allt på en bricka i ett skåp. Då är det bara att ta ut brickan, sätta dig – och börja. Perfekt om du behöver plocka undan snabbt eller hålla materialet borta från små händer.
Häng på en kompis
Att göra något tillsammans gör det ofta lättare att komma igång. Jag gör det själv ganska ofta – följer någon på YouTube eller hoppar in på The Good Ship Illustrations Art Club på Instagram. De gör kreativa övningar live, och du kan hänga med. Det är både inspirerande och väldigt trevligt sällskap.
Och om du vill kan du såklart göra en kreativ övning med mig också. Här är till exempel en liten collageövning som bara tar en kvart. Perfekt när du vill bara göra något.
Gör en till – om att släppa prestationen och fortsätta skapa
Man skulle kunna tro att bara för att jag jobbar med det jag tycker är allra roligast, så går det lätt varje dag. Och ja – att vara i ateljén är oftast lustfyllt. Men mellan varven är det också riktigt jobbigt. För det är inte alltid det jag försöker skapa blir som jag vill. Kanske inte så konstigt när man tänker på det...
Det jag har lärt mig under åren är att inte lägga för stor vikt vid en enskild teckning eller målning, vad det än är jag håller på med. Utan att fortsätta. Ibland målar jag över något, men oftast fortsätter jag och gör en till.
Att ha med historien i ett slutligt verk är något jag verkligen gillar. Jag kan följa min resa från osäkra penseldrag till utforskande av olika idéer och sedan förhoppningsvis hittar jag fram till något till slut.
Det som ofta händer när jag väl håller på är att jag börjar gilla hela vägen – även de där första, trevande stegen blir något jag vill behålla. Och i sitt sammanhang kanske de till och med får vara med och visas upp.
Den första målningen jag gjorde som jag kände att “shit, det här kanske kan bli något” är ett landskap med en glaciär. Den tog bara 40 minuter att måla. ”Wow”, kanske du tänker, ”bara 40 minuter!” Men det du inte ser är alla timmarna jag redan hade lagt på motivet. Målningen heter Glaciär 6 och det innebär att det finns verk som heter glaciär 1-5.
Glaciär 6
Jag jobbade mig från en blyertsskiss till ett litet collage i A5 vidare till allt större collage, A4, A3 och till sist ett som är 80 x 100 cm. Det blev många timmar med samma motiv så när jag väl var framme vid målningen, kunde jag motivet utan och innan så att det bara tog 40 minuter att måla. Det var en fantastisk känsla att nå dit.
Att veta att jag alltid kan göra en till har tagit bort mycket av pressen att det ska bli bra. Det betyder att jag gör ett försök och ser hur det går. Blir det inte som jag vill fortsätter jag. Oftast blir alla olika försök tillsammans något mycket bättre där varje detalj inte är lika viktig.
Mitt bästa tips
Så mitt bästa tips är: gör en till. Testa ett porträtt – blev det inte som du tänkt dig, gör ett till. Det du lär dig kommer att synas i din nästa version.
