Vad händer om…?
“Är det här bra?” är en fråga som har stoppat mer kreativitet än vi vill erkänna. Jag har funderat mycket på vilken fråga jag själv ställer när jag tittar på det jag har skapat. Och om det verkligen är rätt fråga.
En mer konstruktiv och roligare fråga, tycker jag, är:
Vad händer om jag gör så här? (sätt in valfri handling)
Den frågan leder till nya idéer och experiment. Den låter mig fortsätta vara nyfiken. Om det är bra eller inte blir plötsligt ganska ointressant.
Andra frågor som hjälper mig framåt är:
Blir jag nyfiken på att fortsätta?
Vill jag göra fler på samma tema?
Eller känner jag: aldrig mer, det här var det jobbigaste jag har gjort på länge?
För beroende på vilken fråga jag ställer kan jag faktiskt styra min fortsatta process. I alla fall hur jag upplever den. Resultatet är svårare att kontrollera, men upplevelsen går att påverka.
Snälla frågor ger mer lust
Jag har märkt att jag trivs bäst när jag tänker snälla tankar om det jag gör och om mig själv. Som:
“Vad bra att du försöker.”
“Du kämpar på, trots att det är svårt och lite läskigt att inte veta vad det ska bli.”
Med den tonen är det mycket lättare att stanna kvar i processen.
Den stränga chefen hjälper sällan
Kontrasten är den stränga chefen i huvudet som pekar och domderar: “Gå dit! Gör något bra! Du kan bättre!” Men när du experimenterar gör du oftast något för första gången. Och hur ska du då kunna vara bra direkt?
Om jag istället tänker: “Tänk att det kunde bli så här bra när jag testar något nytt. Första gången! Vilken stjärna.” Då känns det alltid roligare att fortsätta.
Att ha något att hålla i när det blir jobbigt
Det här är något jag har tränat på länge: att prata snällt med mig själv och landa i att jag faktiskt gör mitt bästa. Och att det räcker.
Den där positiva första upplevelsen blir extra värdefull när jag hamnar i det jobbiga mitten. När jag inte är ny längre, men det jag gör ännu inte har nått sin fulla potential. Då kan jag luta mig mot tanken: jag har klarat det förut, jag kan göra det igen.
Eller som en målarlärare sa till mig en gång när mannen jag målade hade knät på helt fel ställe på benet:
“Har du målat ett ben en gång, då kan du måla det igen.”
Med den inställningen är det inte så dramatiskt att måla över och börja om. Tvärtom. Jag övar en gång till och blir lite bättre.
Optimistens huvud (med reservation)
Så här ser det ofta ut i huvudet på en optimist. Mycket pepp och många snälla tankar. Jag ska erkänna att ibland blir jag till och med trött på mitt eget peppande… Men oftast hjälper det mer än det stjälper.
Hur gör du? Har du provat att prata snällt med dig själv när du skapar? Fungerar det? Jag är nyfiken på hur du tänker. Dela gärna i kommentarerna eller skicka ett pm.