Vad driver mig att visa upp det jag skapar?

Varför skulle någon vara intresserad av det jag skapar? 

Det frågar jag mig ganska ofta. Alldeles för ofta, kan jag tycka. För varför skulle de inte vara intresserade? Det är mycket färg. Det är lite roligt. Det är härligt att titta på. Tycker ju jag. Och så unik är jag inte att det borde finnas fler som jag. 

Jag skulle kunna skapa utan att visa upp det jag gör, men det vill jag inte. Kanske känner du igen dig i det? Jag vill hitta andra som är som jag. Som gillar samma saker som mig. Det finns så mycket att prata om då. Vi kan nörda ner oss i olika färgblandningar, på hur många sätt man kan måla en näsa och som skrattar åt samma fåniga min i ett porträtt. För mig handlar färg inte bara om dekoration, utan om igenkänning och uttryck. Om att få vara lite mer sig själv. 

Så att visa upp det jag har skapat är lite som när jag var tonåring och klädde mig på ett visst sätt för att alla skulle veta att jag var synthare. Jag var angelägen om att hitta de som var jag. Fast numera letar jag konstälskare och andra kreativa. Skillnaden kanske bara är att uttrycken har ändrats. Behoven är desamma. 

Kanske är det flockmentaliteten som visar sig i en annan form? Människan vill bara hitta sin crowd. Jag letar efter min konstcrowd som jag kan hänga med. Någon annan letar efter sitt springa marathon-gäng. Kanske handlar det inte så mycket om att bli vald, utan om att bli sedd och passa in. 

Visst vill jag också att andra ska gilla det jag gör. Att få bekräftelse. Det är inte så kul när någon går förbi mitt ateljéfönster och säger att “det där skulle de aaaaldrig betala pengar för”. (Ja, det hörs jättebra in det du säger när du står utanför.) Han som sa det är nog inte i min crowd, men han behöver inte säga det så jag hör...  

Hur tänker du kring att hitta sitt gäng? Kanske är det annorlunda i det du håller på med? Eller så är vi alla kvar på högstadiet och hänger utanför skåpen i våra noga utvalda outfit hoppandes att någon ska se oss och känna igen sig?