Får man tycka att ens egen konst är bra? (Jag gör det.)

Det här känns lite obekvämt att säga högt, men jag gillar nästan allt jag skapar. Jag tycker att det är fint, roligt och ofta oväntat bra. Bara att skriva det känns som att jag bryter mot någon slags oskriven regel i det här jantelandet vi bor i. Du vet den där: “äh, det blev inget särskilt”. 

Ann-Charlotte framför sina målningar.

Men jag vet ju att det inte är den bästa konsten som någonsin har gjorts. Och ändå… är den inte ganska bra ändå? 

Jag har börjat tänka att det här faktiskt är min superkraft. Att jag blir genuint förundrad över det jag har lyckats åstadkomma. Ofta blir det bättre än jag trodde från början. Det är som att alla små färgfläckar tills slut hittar sin plats och bildar ett motiv. 

Självporträtt i akryl på papper

Kanske handlar det om att jag sällan har en tydlig bild av hur slutresultatet ska se ut. Det finns inget att jämföra med. Det blir så bra som det blir. Och det räcker. 

Den här känslan – att gilla mitt eget resultat – gör något med hela min skapandeprocess. Det gör att jag kliver in i varje målningstillfälle med nyfikenhet: Vad ska hända idag? Blir det bättre än igår? 
Nyfikenheten är en av mina starkaste drivkrafter. Allt med skapandet känns härligt (okej, förutom “the messy middle”, men den sparar vi till ett annat inlägg). 

Jag har funderat mycket på varför jag känner så här, och varför jag så sällan möter andra som gör det. Är det för att jag är en obotlig optimist? Eller handlar det om självkänsla? Jag vet faktiskt inte. 

Men du – om du också kan känna glädje i det du gör, även när det inte är perfekt… hör av dig! 
Låt oss glädjas åt våra fantastiska verk tillsammans. 

Ett gäng onlineporträtt